Det tigande brödraskapets röst

”Detta är boken om Ordens ledare Robert Mathews och hans närmsta medarbetare – de som stod tysta kvar, de som stod trogna genom alla rättegångar och som fortfarande viger sina liv åt kampen”.

Så skriver Stefan Jacobsson i introduktionen till Det tigande brödraskapet – deras egna ord, den nyss utkomna boken där de ideella projekten Free The Order och Gula Korset, under Jacobssons ledning samlat in skrifter av och intervjuer med de män som för närmre 25 år sedan ställde saker på sin spets och utmanade hela det amerikanska samhället, för vilket en av dem fick offra livet och de andra berövades på sin frihet. I Det tigande brödraskapet – deras egna ord får läsaren möta Bruce Pierce, Randy Duey, Randy Evans, Frank Silva, David Tate, Richard Scutari, Richard Kemp, Gary Yarbrough och den nyligen bortgångne och djupt saknade David Lane i intervjuer. Ett kapitel är även tillägnat brödraskapets ledare Robert Mathews, den man FBI brände ihjäl den 8 december 1984 på Whibdey Island.

Varvat med intervjuerna erbjuder boken en viktig samling av brödraskapets egna artiklar, texter och dikter, där särskilt David Lanes ”Öppet brev till en död ras” och Robert Mathews legendariska tal från National Alliances generalkonferens 1983, ”Ett rop till vapen”, är av intresse. Texterna utgör insiktsfulla skildringar över ett samhälle i förfall, och en grupp mäns försök att rädda spillrorna av det. Det är artiklar som berör den nationalistiska frihetskampen, brev till myndigheter och dikter. Särskilt Randy Dueys dikter ”Mamma” och ”Kings” fastnar, ”Mamma” borde dock kanske ha publicerats på originalspråket för att helt bevara sin andemening, en frustration över medelmåttans och medlöparens blindhet.

Texterna är inga åt vilka man nickar instämmande och hummar med, det är snarare texter som provocerar, utmanar och tvingar läsaren att fundera över, och förstå, den situation USA, och därmed hela västvärlden, stod inför för 25 år sedan, en situation som sedan dess bara blivit värre. Det provokativa gäller inte bara politiskt korrekta meningsmotståndare, även nationalismens egna politiska ställningstaganden skakas om. Det läsaren möter i Det tigande brödraskapet är något främmande, det är tankar och känslor från män som levde så långt ifrån den nuvarande västerländska samhällsstrukturen man kan utan att rent fysiskt befinna sig på en annan plats, män vars världsbild är så diametralt motsatt den rådande. En man eller kvinna uppvuxen i ett modernt västerländskt samhälle kommer ha svårt att förstå, kommer finna dessa mäns ord främmande. Och just därför är Det tigande brödraskapet så oerhört viktig, och bra. Den utmanar våra föreställningar, inte bara om samhället i stort, utan även om vår egen politiska rörelse, och kanske framför allt om bröderna själva, vilka de var, vad de stod för och vad de gjorde.

Det tigande brödraskapet bör inte läsas i första hand som en historisk skildring över Ordens verksamhet, det tigande brödraskapet vilar inte, 25 år till trots. Samtliga utom två av de omnämnda männen lever fortfarande och fortsätter sin kamp, om än i fängelse. De fortsätter göra vad de kan för att sprida kunskapen och insikten om den västerländska civilisationens förfall, de skriver och fortsätter göra vad de kan för att inspirera nya generationer av nationalister. Vetskapen om dessa mäns oförtrutna kämpande, om att ingen av dem givit upp, gör Det tigande brödraskapet till en högst aktuell samhällsskildring, sett ur de tigande brödernas egna ögon.