Dan Eriksson läser Det tigande brödraskapet - deras egna ord

Där ligger den, som en PDF-fil på mitt datorskrivbord vars bakgrund pryds av två stolar som gapar tomma inför en magisk solnedgång, och bara väntar på att bli läst. Namnet på filen avslöjar egentligen ingenting, och på ytan är det svårt att förstå att den innehåller ord från några av den moderna historiens största hjältar och förebilder. De allra flesta kommer att få uppleva boken i ett mer konkret format, men eftersom boken fortfarande är på tryck så får jag nöja mig med ettor och nollor. ”Innehållet är ju ändå detsamma” tänker jag och glider ner i fåtöljen med min laptop i knät.

Närmare 250 sidor av intressant läsning. Boken innehåller även unikt bildmaterial.Efter ett kortare förord rivstartar boken med ett kapitel om Brödraskapets frontman Robert Jay Mathews. Jag förväntar mig inte att läsa något nytt, då det känns som att ”Bob” tillsammans med David Lane är de av de tysta bröderna som man har mest koll på, men jag kan inte hjälpa att direkt sugas in i boken. Den tar mig tillbaka till ett USA i stor förändring, där de vita män och kvinnor som byggt upp landet från grunden, är på god väg att förlora makten. Det känns som att Brödraskapets historia verkligen utspelar sig i en vändpunkt, precis som Tredje Riket med frivilliga stred vid vändpunkten i Europa.

Jag läser återigen berättelsen om slutstriden vid Whibdey Island där Mathews höll stånd mot hundratals FBI-agenter i dagar. Denna berättelse som jag läst och hört om så många gånger tidigare, men som är lika fascinerande varje gång. Det är enkelt att känna sig liten när man läser om stora män, och jag blir nästan illamående över min egen minimala insats för vårt folk när jag läser om dessa mäns livsgärningar.

Efter ett femtiotal sidor märker jag att boken inte alls är vad jag trodde den skulle vara. Jag hade av någon anledning förväntat mig tvåhundra sidor våldsromantik upplagt som ett actiondrama kring Ordens förehavanden, men istället slås jag av ett ideologiskt djup och ett flertal nya sidor hos de män som haft en mer undanskymd roll. Detta är inga våldspsykopater som på amerikanskt manér sprang runt med automatvapen och spred skräck i byar och städer, vilket lätt är uppfattningen man får om man läser traditionell media. Nej, när de med sina egna ord får beskriva vad som hände under de åren som Orden var verksam och varför de valde att ansluta sig till Orden, då träder en helt annan bild fram.

Medan jag läser om David Lane tänder jag en cigarett, och efter det första blosset känner jag hur ångesten kommer krypande. Här läser jag om män som offrat allt för sitt folk, medan jag frivilligt förstör min kropp och samtidigt göder det internationella kapital jag säger mig bekämpa. I denna stund bestämmer jag mig för att fimpa cigaretten, slänga paketet och aldrig mer röka igen. Det känns som en skymf mot dessa män, och jag kan inte med värdighet fortsätta läsa boken om jag också fortsätter röka. Min sambo tittar konstigt på mig när jag förklarar varför jag slutar röka, men jag antar att alla anledningar är bra så länge resultatet är detsamma.

När jag börjar närma mig slutet av boken är jag så fylld av inspiration att jag sätter mig och skriver över hundra sidor på en bok jag ämnar publicera vid tillfälle, där normal arbetstakt annars varit runt tio sidor i veckan. Fylld av brödernas visdom skriver jag så att tangenterna glöder, och sida efter sida bara rinner ur fingrarna.

Det tigande brödraskapet är en bok som både utbildar och inspirerar, och just den kombinationen gör den slagkraftig. Det är ingen bok jag skulle rekommendera till någon som inte alls är insatt i vår rörelse, men som bör läsas av varje nationell person som önskar ideologisk och historisk skolning. Det tigande brödraskapet bjuder verkligen på en fantastisk historia, och vi kan bara önska att vi någonsin kan fylla deras skor.

Dan Eriksson