Tankar kring folkviljan och den politiska omedvetenheten

I år är det EU-val, vilket är känt för de flesta med någorlunda politisk medvetenhet. En studie som nyligen genomförts av Synovate visar dock att så inte är fallet i Sverige. Endast 33 procent av de tillfrågade kände till att valet äger rum under 2009, de övriga visste inte eller trodde att valet kommer äga rum 2010 alternativt 2011. Den åldersgrupp där medvetenheten om valet var sämst var hos unga under 30 år, där endast en femtedel av de tillfrågade visste att valet äger rum i år. Bättre ställt var det hos de äldre medborgarna, hos personer över 60 år kände fyra av tio till valet.

Siffrorna sammantaget vittnar om en politisk fars som nationalister länge och väl har påtalat, nämligen ointresset för politik i allmänhet och svensk politik i synnerhet. Detta kastar en tung skugga över det politiska system som makthavare, med massmedia i hasorna, så varmt vurmar för; folkviljan i den nuvarande demokratiska formen.

Per Engdahl var tidig i sin kritik mot den svenska folkviljan, han gick till och med så långt att han jämförde tron på denna med tron på jungfrufödelsen. Trots de uppenbara bristerna i det politiska intresset klamrar sig samhället, eller rättare sagt dess belackare, kvar vid detta nu föråldrade system. Detta kan tänkas ha flera förklaringar, varav en fokuseras i följande text.

När det politiska styret i ett land helt och hållet ska ligga i händerna på dem som befolkar det måste självklart de som önskar makt i denna struktur se till att få folket på sin sida. Detta kan ske på ett flertal sätt, men görs väl primärt genom propaganda. Detta är inget konstigt i sig. Vad som däremot är intressant är propagandans utformning och vad den manar till. I det politiska Sverige anno 2009 är de facto inte de politiska sakfrågorna som står högst på listan i de vardagliga samtalen, istället är de förbytta mot ämnen med mindre substans och vikt. Mode, TV, Dataspel, Film för att nämna några. Flera läsare tycker säkert inte att dessa ämnen är ointressanta att diskutera, det gör inte jag heller, så länge de kan ställas i proportion till hur det politiska medvetandet är utvecklat. Dessa tämligen substanslösa frågor kommer upp genom just propaganda. För det är precis vad detta är, propaganda för att undvika en bredare politisk granskning av ett allt ruttnare system.

Vilken är då den praktiska konsekvensen av detta politiska ointresse? Budskap från de politiska lägren behöver mindre substans, samt mindre styrka, för att få genomslag, än om de hade adresserats till en politisk medveten befolkning. Där hade majoriteten per automatik krävt ett större ansvarstagande samt ett betydligt större mått av djup i den politiska diskussionen. Politiken kan även likriktas utan några större protester. Med detta menas att man tämligen ostört kan gå mot ett tvåpartisystem där blockpolitiken suddar ut ideologierna och de viktiga frågorna. Det gör även att alternativen begränsas till två och kanske i förlängningen till en. När alternativen sedan görs så snarlika som möjligt finns det inget som helst utrymme för några omvälvande politiska förändringar, allt enligt önskemål från dem som upprätthåller systemet.

Det intressanta i den moderna demokratins uppbyggnad är inte att folk i allmänhet är politiskt ointresserade, för så kommer det troligtvis alltid att vara, det intressanta är att alla trots detta tillåts vara med och bestämma. Bestämmanderätten är alltså lika stor hos en statsvetare som hos Linda Rosing, skrämmande men sant. Alternativet till detta innebär inte nödvändigtvis ett helt annat styrelseskick än demokrati, alternativet kan lika gärna bestå i förändringar i demokratins utformning. I dagsläget finns det en lagstadgad åldersgräns för vem som får vara med och bestämma vart fjärde år, myndighetsgränsen som syftar till att skilja barndom från vuxenår. Att man lagligt sett är vuxen innebär dock inte att man har några politiska kunskaper. Åldern är ett väldigt svagt argument för någons bestämmanderätt. Vad man istället kan överväga är att lämplighetstesta medborgarna innan man ger dem bestämmanderätt, tillika rösträtt. Detta kan enkelt genomföras och bygger på samma princip som myndighetsgränsen, nämligen att dra en skiljelinje mellan de som får och de som inte får rösta.

Summa summarum: den politiska medvetenheten måste ses i sitt rätta ljus, nämligen att den är begränsad. Således måste det politiska systemet anpassa sig därefter. Först då och endast då kan folkvilja vara en måttstock för den politiska realiteten.