Snart tid för Salem

Det är nu snart dags för den nionde omgången av Salemmanifestationen. För snart åtta år sedan bragdes den unge pojken Daniel Wretström om livet. Torterad och mördad av ett främlingsgäng – påhejade av massmedia och politiker.

Trots att det gått många år sedan Daniel mördades är hans död fortfarande lika aktuell som om det skedde igår. Kanske egentligen ännu mer aktuell. Ser man på den samhällsutveckling som skett de senaste åtta åren har läget blivit allt mer desperat – inte minst för svenska ungdomar. Våldtäkterna har ökat, misshandlarna har blivit fler, smädelserna och hoten värre, det är en dyster vår ungdom lever i.

När jag talat med utländska nationella kamrater till mig från Europa och USA, berättar de för mig hur imponerade de är över det nationella motståndet. De känner alla till Salemmanifestationen och det stora antalet nationella som samlats där. De har beskrivit för mig hur stolta de är över oss svenskar som år efter år åker till Salem för att hedra mångkulturens offer.

Hos vissa av mina kamraters länder kan man bara drömma om att samla så många nationella på samma ställe. På deras manifestationer kommer det högst några hundratal, trots att det lever betydligt fler människor där. I Sverige har vi faktiskt lyckats åstadkomma något. Vi har åstadkommit kontinuitet. Med kontinuitet följer stabilitet, förtroende och styrka! Och är det något det nationella motståndet behöver är det just de tre ingredienserna.

Jag blir så ledsen och bedrövad när jag ser och hör hur människor inom våra egna led försöker motverka Salemmanifestationen. Vad leder det till att motverka denna protest – som ekat genom hela västvärlden. Vill man nu inte delta, så visst, gör inte det då, men för bövelen, uppmuntra inte andra att göra detsamma!

Vi måste stiga ur sandlådan och ut i verkligheten. Det handlar inte om makt inom rörelsen, eller vem som är ”bäst” eller ”sämst”. Det handlar om att försöka göra något gott av den tragiska händelsen som inträffade i Salem för åtta år sedan, samt att flytta fram våra positioner. Ser ni att jag skriver ”våra”, för det är just VÅRA POSITIONER. Inte mina, inte dina, utan våra, gemensamma.

Jag hoppas att de som uppmanar till att man inte ska delta, eller bojkotta, genast kommer till sans och tar och tänker till. Det finns ingen anledning överhuvudtaget med sådana utfall. Istället ligger det allas vårt intresse att behålla den inre friden.

Den sjätte december kommer jag, tillsammans med hundratal, ja, till och med tusental andra svenskar av det nationella motståndet, lysa upp i det kalla mörkret i manifestationen för mångkulturens offer och mot de system som år efter år sanktionerar den ondska mångkulturen innebär.

Vi ses där svenskar - Det gäller även Dig!

Stefan Jacobsson