I finanskrisens kölvatten

Aktier och banker rasar runt om världen. I krönikan nedan kommenterar Dan Eriksson de senaste turerna på världens börser.

Ingen kan ha undgått de internationella börsernas senaste bergochdalbanetur, och uppenbart är att vi nu tagit oss fram till en passage med en ordentlig nedförsbacke – en sådan där som gör att det verkligen suger tag i magen och man bara vill skrika ut sin adrenalinkick och förtrycka den naturliga reaktionen som stavas rädsla. Nu funkar möjligtvis inte den metaforen så förträffligt i detta sammanhang, men faktum kvarstår att börserna de senaste veckorna tagit ett ordentligt djupdyk och att många sparare och aktiespekulanter – stora som små – nu river sitt hår i förtvivlan och fruktan över att deras besparingar rinner dem ur händerna. Aktiemäklare har fått klara direktiv om att göra allt för att motverka sälj och stora uttag, då man räds konsekvenserna när hundratusentals – ja, kanske miljontals – väljer att plocka ut de pengar man ”förvaltar”.

På vägen till årets stora succé – Gästabudet – hade jag med mig ett ex av Svenska Dagbladet. Jag brukar vanligtvis inte köpa vare sig morgon- eller kvällstidningar, mest av principiella skäl, men nu när över en timmes busstur stundade och jag hade glömt min nyligen påbörjade bok hemma valde jag att göra ett undantag. Förstasidan hade som vanligt svarta rubriker om börsernas nedgång, och jag sa högt till de som fanns runtomkring mig att jag njöt något fruktansvärt av detta. Många förstod och skrattade med mig, men några såg frågande ut – för att inte säga förnärmade.

Det bör nog klargöras, innan jag blir klassad som lössläpt psykopat, att jag inte njuter av att folk har det dåligt. Jag tycker inte alls det är kul när småsparare (eller storsparare för den delen) förlorar sina surt förvärvade pengar i det spel som allt fler av oss luras – och ibland tvingas – in i. Jag tycker faktiskt inte ens det är underhållande när stora företag ramlar omkull, då jag vet vilken tragedi det ofta innebär för de arbetare som sedan står utan jobb med en familj att försörja. Det hela handlar istället om ett längre perspektiv, och behovet av en finansiell kris, lågkonjunktur och inflation för en ordentlig samhällsrevolution.

Sanningen är den, att så länge folk har arbete i någorlunda utsträckning, mat på bordet och tak över huvudet, så kommer de inte vara intresserade av en revolutionär förändring. Det säger sig självt och tillhör människans natur – man går inte från något som känns relativt bra materiellt, till något som för många kan ses som en chansning. Folket vet helt enkelt inte ”vad de får” i ett nationellt samhälle, och är inte beredda att chansa så länge de har alla de tidigare nämnda ting. Det spelar ingen roll hur många gånger vi berättar om vår vision, då man ser på oss som vilken politisk gruppering som helst, och alla vet att politiker mest bara lovar saker som de inte kan hålla.

För det är så en demokrati fungerar. Det handlar inte om att vara den mest lämpade ledaren eller den bästa politikern, det handlar om att kunna bedra och lura bäst – och på så sätt få folkets röster. Ifall man verkligen följer upp det man lovar spelar inte så stor roll, och ingen ställs till svars när inga löften infrias eller man väljer en helt annan kurs än den man lovat i sin valpropaganda. Att vi som nationalister är ärliga med våra ambitioner spelar tyvärr ingen roll, då folket är så vana vid lögner att de inte tänker riskera att köpa grisen i säcken.

Det är här den finansiella krisen kommer in i bilden. När banker och finansinstitut spekulerar bort människors besparingar, storföretagen varslar i en takt som skulle göra en heavy metal-trummis avundsjuk och inflationen ökar lavinartat så kommer folket reagera. När det nuvarande alternativet blir så dåligt att man anser det vara värt att pröva något nytt, då måste vi finnas där som det nya alternativet.

Vårt arbete idag handlar mer om att bygga en stabil grund och formulera våra visioner än att jaga röster via parlamentarisk väg. Vi bygger en folkrörelse underifrån, och den rörelsen måste vara så stark och stabil att den kan stå stadigt när lågkonjunkturens vindar blåser allt starkare. Vi är ingen missnöjesrörelse, men missnöjet är tyvärr fundamentalt för att massan ska reagera.

Dan Eriksson