Publicitetssökare i kris

Sverige. Den mediekåta profilen Anders Högström har genomgått flera kriser den senaste tiden. Efter befunnit sig i den nationella miljön i Karlskrona ett par år kom Högström på att hans intresse enbart var egoistiskt. Han saknade politiska ideal och det enda som fick hans hjärta att brinna var en hunger av att synas. Kontentan av denna upptäckt var att hans engagemang i den nationella rörelsen ”kostade” för mycket för den uppmärksamhet han fick. Han drog slutsatsen att han borde svika sina vänner och istället söka tjänst som kollaboratör, just en sådan man av folket som lojala Irakier skördar i massor för tillfället.

Det lyckades till en början. Han fick hjälp med körkort av kommunen, en central lägenhet, han fick ett välbetalt arbete av staten och han fick även näring till sin publicitetshunger då han fick föreläsa och delta i intervjuer med syfte att smutskasta nationella.

Höjdpunkten i sitt liv kom när han på eget bevåg ringde upp arrangörerna för den svenskfientliga galan ”Artister mot nazister”. Han bönade och bad att få tala i Globen och med all säkerhet befann han sig i extas när han tillsammans med kommunister, homofiler och främlingar fick inta scenen för att säga några krystade ord om sitt svek och mottagandet av de självklara applåderna.

Men på senare tid har han och sekten Exit Motala befunnit sig i en tynade tillvaro. Inga avhoppare har de, de statliga bidragen hotas. Men vad gör man? Jo, många av oss har väl sett filmen Wag the dog eller hur Clinton i verkliga livet manipulerade media att fokusera så lite som möjligt på Lewinsky affären genom att starta ett krig.

Så gör även dessa utsugare. De fabricerar nya ”hot” som slås upp i media för att dels försöka legitimera sin verksamhet och förmå politikerna att fortsätta punga ut våra skattepengar till deras bluff och båg verksamhet. Men såväl gör detta att Högström kan få se sitt namn i tidningarna igen, i en stund då han lider av sin ensamhet, utsatt som den obetydliga förlorare han är.

Ett av påståendena är att Högströms bil ska ha beskjutits. Beviset för detta ska vara ett kulhål i hans bil. Till den svenskfientliga pressen säger han att polisen ej kunnat konstatera om bilen varit i rullning när skottet ska ha skjutits. Kanske försökte någon skjuta mig, jag vet inte, säger han. Logiskt sett tycker man att man borde märka om sin vanliga bilfärd i en småstad förvandlas till en scen från Vilda Västern, men det kanske bara är vi inskränkta ”nazister” som tycker det.

Denna episod i Högströms liv är, om möjligt, än mer patetiskt än hans tidigare bedrifter. Men det lär ej vara det sista vi ser av han, hans handlingar är tecken på desperation, och ju närmare botten han kommer, ju fler desperata rop kommer hans klena stämma ljuda.

Redaktionen