Andra amerikanska revolutionens män; Randy Duey

Randy Duey är den fjärde i raden av fängslade Order medlemmar som får göra sin röst hörd. Randy greps i samband med tillslaget på Whidbey Island och var troligen en av de sista av de in svurna som fick tala med Mathew. Till skillnad från till exempel Scutari som håller hårt på sin linje om väpnad kamp för Randy fram en något negativ hållning till vår situation och möjligheterna till en framgångsrik kamp. Även om info-14 har svårt att hålla med i alla hans åsikter, vilka kan vara förståeliga om man bor i en nation som USA, så kommer hans ord ändå ocensurerade direkt till er.

Randy låter även meddela att han tackar så mycket för Gula Korsets donation som han beskriver som ”den största han kan komma ihåg sen han låstes in för 18 år sedan”. Han förklarar att det funnits de i samma storlek men aldrig någon större. Han berättar även att nu när han nått 51 års ålder har de 25 åren av amerikansk fotboll gått hårt mot hans knän men han älskar fortfarande sporter. Tennis är en sport han idag kan fortsätta med på grund av att det är mer hans ”hastighet”, helst även dubbel låter han hälsa. Han har dock haft svårigheter att finansiera ett välbehövt nytt racket men det löstes sig med donationen.

Utan ytterligare förlängning, här har ni ännu en av den andra amerikanska revolutionens hjältar, Randy Duey.

Robert Vesterlund, Gula Korset


GK: Varför är du i fängelse och hur långt straff har du?

RD: Jag har totalt 155 år som ska avtjänas. De sista 55 åren pågår samtidigt som de första 100 åren vilket betyder att de i praktiken inte räknas. De hundra åren består av en serie på fem stycken 20 års domar för bedrägeri, förberedelse till bedrägeri och tre rån av värdetransporter. De mindre anklagelser som tillsammans blir de 55 åren är för vapenbrott (en hel automatisk M-16, C-4 och en handgranat), burit stulna pengar över statsgränserna och skyddande av brottsling.

GK: När och hur gick du med i Det Tysta Brödraskapet?

RD: Jag gick med det tysta brödraskapet senhöst 1983. Vi hade en mindre ceremoni i Bob Mathews förrådslada där de första nio av oss svor en ed. Det var en formell krigshandling som vi tog väldigt seriöst.

GK: Vad var det som gjorde att du tog upp vapen mot den Amerikanska regimen?

RD: Jag reste vapen mot den amerikanska regeringen för att jag ansåg att den blivit så ond att den behövde förgöras och att det var min personliga skyldighet att göra allt jag kunde för att befria mitt folk från det monster USA:s regering hade blivit.

GK: Kan du informera våra läsare om vem du är förutom ditt engagemang i brödraskapet?

RD. Jag föddes i Richmond, Virginia, december 1950. Vi flyttade runt nordöstra delarna av USA under mina skolår. Jag var en ganska usel student men däremot atletisk så jag koncentrerade mig främst på sporter under skoltiden. Jag började engagera mig i den nationella rörelsen när jag var runt 30. Nu för tiden är akustisk gitarr en stor del av mitt liv. Jag är inte så bra på det men jag har lärt mig att skapa låtar och har runt 30 stycken, runt 150 sidor som jag försöker få producerad till CD. Erich Gliebe, från Resistance Records, hjälper mig i detta projekt. I ”Imperium” säger Francis Parker Yockey att musiken var västvärldens högsta intellektuella bedrift. Jag vet inte om det är sant eller inte men det är en trevlig tanke. Jag var aldrig en stor student även om jag har mycket skolning bakom mig. Men musikaliska kompositioner är en högre intuitiv process, något utanför den ordinarie ramen för ”intelligens”. Antingen har du det eller inte.

GK: Vad var din åsikt om Robert Mathews, som person och som ledare?

RD: Robert Mathew var en stor person. Han levde ett bättre liv än nog de flesta jag någonsin känt. Han undvek de dåliga vanor som de flesta hamnar i under sina unga år. Han slösade aldrig sin energi på såna saker. Som en ledare var han väldigt bra. Han var Ordens drivande kraft precis som Patrick Henry var revolutionens (amerikanska) drivande kraft. Han kunde motivera folk och visade gott exempel. Han var en god vän och engagerad i konversationer. Hans sätt att tycka om folk var ärligt och äkta liksom hans förakt för de som ska föraktas, som fienderna till de han älskade.


GK: När såg du Bob senast och hur nådde nyheterna dig om belägringen på Whidbey Island?

RD: Jag såg Bob sista gången innan jag åkte hemmet natten före FBI slog till mot våra hus på Whidbey Island. Det sista han sa till mig var att om de skulle omringa huset han var i skulle han inte komma ut, utan han skulle bekämpa dem tills han dog. Denna diskussion var inte helt malplacerad då de hade slagit till mot vår cell i Portland, Oregon, bara några veckor tidigare. Han hade blivit skjuten i handen, Gary Yarbrough hade tillfångatagits och hans cell var tvungen att fly. Min cell på Whidbey Island tog in dem tills de hade kommit på fötter igen. Vi skulle alla varit borta från ön dagen efter. Men de federala styrkorna kom i elfte timmen och kunde arrestera de flesta av oss och döda Bob. Jag fick nyheten om Bobs död medan jag var i det lokala häktet på ön. Jag arresterades dagen innan och de trodde att jag skulle kunna prata ut honom. Jag sa att jag skulle försöka så de tog mig ut till huset för att försöka. Jag visste att han inte skulle komma ut men sa så för att jag insåg att det nog var min sista chans att tala med honom. Som det sen visade sig, var det sista gången för alla att tala med honom. Jag är glad över att jag fick chansen att säga adjö.

GK: Vilka effekter hade detta på de fria cellerna?

RD: Jag kan inte riktigt säga hur det påverkade de fria cellerna eftersom jag var borta från fronten efter det.

GK: Var det något Ordern gjorde som du anser borde gjorts annorlunda?

RD: Vad skulle vi ha gjort annorlunda? Jag tror vi skulle fortsatt varit små. Vi skulle ha varit mer försiktiga, att enbart rekryterat män som kunde tänka snabbt, män som kunde arbeta på fältet, mer som en traditionell spion än en soldat. Vi behövde inte män som behövde bli tillsagda vad de skulle göra utan folk som kunde klura ut själva vad som behövdes göra och kunde litas på att de gjorde det oavsett pris. Vi slösade pengar på att försöka bygga en styrka som var utrustad till traditionell strid. Det var en sak vi inte behövde. Om det blev en sådan strid skulle vi ha stora problem. Vi skulle även haft mindre spektakulära mål, det kallas att ”ta sig vatten över huvet”. Desto högre nivå på målet desto högre nivå på efterspelet du kommer dra på dig. Jag ansåg oss inte vara redo för den sorts agenter som inte behövde förlita sig på att ledtrådarna placerades i deras knän på en silverbricka utan kunde själva gå ut och finna dem. Jag trodde vi var oförbereda för tiden då hettan riktigt ordentligt skulle vara på oss. Vid den tiden hade vi dessutom gott om pengar och tid att lära oss att operera underjordiskt. Men beslutet togs att ha en mer konventionellt, ”rakt i ansiktet”, taktik.
Detta är så klart bara antaganden. Några av dessa åsikter hade jag vid denna tidpunkt bara i mitt huvud medan vissa saker var sådana jag sagt. Under 1984 var vi mitt i smeten och försökte göra de bästa beslut vi kunde. Att vi nu inte gjorde så ska inte användas så att någon ser dålig ut.

GK: Hur behandlade de federala agenterna och fängelsevakterna dig efter ditt gripande?

RD: I mitt eget fall behandlades jag ganska bra. Jag tror det nog kan sägas för de flesta av oss förutom några enskilda fall.

GK: Hur är fängelselivet för dig som en pro-vit soldat?

RD: Fängelselivet är inte särskilt dåligt för mig på grund av att jag är en pro-vit soldat. Jag håller mitt huvud nere och undgår att bli märkt för många skäl. Ett av de skälen är att jag är trött på bedragare som finner ut vem jag är och konfronterar mig, sen påstår de att de är något av en pro-vit soldat själva när jag mycket väl vet att de inte är det och att de kommer sluta på ett crackhus eller på gatan säljande knark så fort de kommer ut igen. De tycker att de är så smarta men det är de inte. Jag har blivit trött av att handha alla dessa bedragare jag mött i fängelset.
Fängelselivet är lite bättre eftersom jag är känd och får en sorts respekt för vad vi gjorde 1984. Men å andra sidan så skiljer jag mig som person från 99 % av de intagna jag mött och folk respekterar främst bara de av sin egen sort. Därför får jag ej en generell respekt från populationen och förväntar mig inte heller det. Jag kan tänka mig att mina kamrater i Bruder Schweigen alla har upplevt samma sak – att de saknar kvalitativt sällskap och att de inte ser mycket mänskligt material värt att beblanda sig med.

GK: Vad gör du för att inte förlora tron efter alla dessa år bakom galler?

RD: Det finns inte en chans att jag förlorar tron. Jag behöver inte göra något särskilt för att hålla huvudet kallt. Min tro är kärnan i mitt liv, det är motorn som håller mig igång. Min tro behöver inget bränsle för det är tron som är bränslet.

GK: Praktiserar du någon religion?

RD: Jag är en identitetskristen och har varit så i 22 år nu. För en mer ingående syn på vad jag tror på kan Ben Williams konsulteras på The American Christian, P.O. Box 140, Grangeville, Idaho, 83530, USA.

GK: Hur ser du på dagens rörelser? Vad kan du se som är positivt och kan du sätta fingret på något som du tycker är dåligt?

RD: Detta är en stor fråga. Rent generellt undviker jag offentliga demonstrationer. Jag tror inte på vad vissa personer säger, att ”all publicitet är bra publicitet”. Jag tror att bästa sättet att nå andra är att leva ett så föredömligt liv vi kan, mitt i våra städer och byar, framför våra grannars ögon. De få personer som kan nås med hjälp av logik och gott exempel, till att börja med, kommer att finna oss och förena sig med oss.
Den viktigaste saken jag kan säga vid denna tidpunkt är att det bara kommer finnas få av oss. Våra idéer kommer aldrig vinna hela folket eftersom de flesta av vårt folk förvandlats till skräp. Vi kommer alltid vara en minoritet bland den större befolkningen.
Nu när världen inte har mer öppet land att utvandra till för att fly regeringens skövling måste vi inse att det bästa vi kan göra är att ignorera regeringen och hålla oss till dem som tycker som vi och försöka leva ett så gott liv som möjligt.
Offensiva operationer mot fienden är självmordsuppdrag som är oönskade. Eftersom vi alltid kommer vara en minoritet kommer vi aldrig styra skutan. Detta problem kommer inte tas emot väl, ännu, men till slut kommer vi inse att vi måste vara försiktiga, alltid. Om hela den nationella rörelsen gjorde som Orden gjorde skulle vi bli krossade. De styrande av världen vill inte det vill och kommer aldrig vilja detsamma. Vi är en torn i deras sida och måste inse livets verklighet.
Jag är stolt över vad vi i Ordern gjorde. För det jag trodde vid den tidpunkten, tror jag vi gjorde så bra vi kunde. Men vid den tidpunkten trodde jag segern var runt hörnet, att om vi bara fann rätt strategi eller fann de rätta karismatiska ledarna eller fick tillräckligt med pengar eller personer på vår sida så skulle vi vinna och driva bort de onda en gång för alla. Jag inser nu att det inte kommer att ske.
Jag vet att detta inte kommer vara populärt i den pro-vita rörelsen internationellt. Alla vill ”vinna”. Men jag tror vi behöver ändra vårt tankesätt i vissa frågor. Du kan inte diskutera mot antal. Vi är få, de är många. Det kommer inte förändras.
Livet är ingen fest, det är en kamp. Vi är inte här för att ha roligt, utan för att utveckla karaktär, för att förbereda för livet som kommer efter.

GK: Hur är stödet från utsidan, både finansiellt som emotionellt stöd?

RD: Stödet har varit bra. Finansiellt stöd har inte varit så bra men det emotionella stödet har varit väldigt bra. Jag förvänta mig inte mycket pengar. Folk gör vad de kan för att överleva.

GK: Vad är din åsikt över att ditt land far omkring världen som en självutnämnd världspolis, med döda människor i sina spår? Till exempel Serbien, där USA:s Wesley Clark sa att det inte skulle få finnas några homogena länder kvar.

RD: Det är inte ”mitt land” som åker omkring och leker översittare med världen. Det är ett ganska litet kriminellt syndikat som gör detta. Min åsikt är att inget öde är för hemskt för dem. Det skapar helvete på jorden överallt de far. De är den ondaste makten på jorden och bryr bara om sig själv. Jag föraktar dem.

GK: Har du någon rekommenderad läsning och har du själv några favoritförfattare?

RD: Rekommenderad läsning? Bara börja läs och lär och låt er hunger för kunskap leda er dit den tar er. Vi är alla olika och har nytta av våra ”olikheter”, om ni tillåter mig att använda mig av ett smutsigt ord dessa dagar. Favoritförfattare är annars Ben Williams, Michael A. Hoffman II, Yockey, Sulzhenitzen, Michael Collins Piper.

GK: Några sista ord till våra läsare?

RD: Jag säger hej till Sverige. Jag önskar er det bästa i er kamp – samma kamp som hela den vita världen är engagerad i. Var den bäste du kan vara.


Du kan kontakta Randy Duey på följande adress:

Randy Duey # 09889-016
Federal Correctional Institution
P.O. Box 1000
Oxford, WI 53952
USA